Missade kopplingar: Jag och Apple

Tyvärr, till skillnad från så många av mina långvariga Apple-fans, har jag ingen bild på mig med min första Mac. Det är nog lika bra. Du skulle inte kunna hantera det rent håriga i allt detta. Mest av det på mig, en del av det oförklarligt på Macen. Men, för protokollet, det var en SE FDHD med två diskettenheter och en extern 30 MB hårddisk. Jag köpte den begagnad 1990. Och jag älskade den. Jag blev fast. Det hjälpte att jag just hade börjat på forskarutbildning och kunde vara uppe hela natten och spela Shufflepuck Cafe, Shadowgate och Strategic Conquest när jag borde ha studerat. Jag fortsatte att köpa Apple-produkter under 90-talet — en LC, sedan en Quadra 610, en Performa 6400, en PowerBook 520c, två Newtons och slutligen en Power Mac — när alla i min familj köpte PC-datorer. (Nu är de alla på Macs.) Jag följde Apple-rykten som en galning. Apple arbetade på ett spelsystem! En set-top box! Taligent skulle rädda företaget! Nej, de skulle köpa BeOS! Vid 2001 slog det mig: det var ryktena som var galna, inte jag. De flesta av dessa människor visste inte vad de pratade om. Jag kunde skriva dessa grejer! Hej! Jag kunde skriva dessa grejer! Så jag gjorde det. Jag började skriva Crazy Apple Rumors Site. Och gissa vad? Ja, det förändrade mitt liv. Men det ledde också bara till några roliga historier. Den första jag minns är efter att jag publicerat en historia en natt (jag skrev de flesta av dem efter att jag kommit hem från jobbet), vaknade jag dagen efter för att hitta ett meddelande i min inkorg från en Phil Schiller. Normalt skulle det vara coolt! En Apple-exekutiv! Som mejlar lilla jag! Wow! Men det fanns ett problem. Den artikel jag hade publicerat kvällen innan var… mindre än smickrande. Eftersom Enron-rättegångarna pågick vid den tiden och Schiller hade hållit ett tal på den årliga QuickTime-konferensen (ja, det fanns en QuickTime-konferens) som vissa sa bleknade i jämförelse med en Steve Jobs-show, skrev jag att deltagarna önskade att Schiller bara hade åberopat den femte tillägget som så många Enron-exekutiv gjorde. Så, när jag såg hans namn i min inkorg tänkte jag inte "Wow!" — jag tänkte "Åh, skit." Till hans heder var Phil extremt godhjärtad om sticket och vi fortsatte att utbyta mejl under åren om olika artiklar jag skrev. Schiller blev en CARS-stapel, lanserande ett antal av mina patenterade dåliga Photoshop-jobb. Min senaste kontakt med honom var för att uttrycka mina kondoleanser vid Steve Jobs död 2011. Några av mina idéer var definitivt bättre än andra. En artikel skämtade om att Apple skulle introducera "iPorn." Det var det. Det var skämtet. Till mitt försvar var jag väldigt ung. Okej, jag var i mina sena 30-år. Där. Är du nöjd? Jag är inte. För att skapa bevis för detta påstående tog jag en skärmdump av Apples hemsida, lade till en suddig pornografisk bild på den och publicerade den med artikeln. Jag kunde verkligen ha och borde ha gjort bokstavligen vad som helst annat. Dagen efter att jag publicerat den juvelen ringde telefonen. Eftersom jag hade en PowerBook på reparation vid den tiden var jag överlycklig över att se att nummerpresentationen visade "APPLE LEG".