50 år senare, Apple kontrollerar fortfarande sitt öde

Museibit. Foto: Alejandro Linares Garcia, CC BY-SA 3.0. Jag är vanligtvis så fokuserad på Apples nuvarande och framtida att jag inte spenderar mycket tid på att fundera över dess förflutna. Ändå, när dess 50-årsdag närmar sig, har det varit omöjligt att inte tänka stora tankar om den stora bilden. Så här är en: Apple har varit anmärkningsvärt konsekvent — över 50 år och många VD:ar och den stora svängen av sent 1900-tal och tidigt 2000-tal — inom några nyckelområden. Människorna förändras (utom Chris Espinosa!), men några av idéerna har lyckats förbli desamma. Och jag tycker att det är meningsfullt. Här är vad det handlar om: Apple är ett företag som väljer att bygga hela produkten, samtidigt som det kontrollerar sitt eget öde. Det var sant på 1970-talet, det är fortfarande sant idag, och det är kanske företagets definitiva kännetecken. På den gamla goda tiden… Den tidiga persondatormarknaden var en salig blandning. Olika företag kom och gick, alla erbjöd olika enheter som i huvudsak var självständiga och proprietära — kompatibilitet mellan enheter var nästan obefintlig. Även program skrivna i samma språk kanske inte fungerade på olika system, eftersom de kunde implementera språken på olika sätt. Under dessa dagar spelade Apple spelet som i stort sett alla andra gjorde. Visst, det fanns några datorer som använde det standardiserade CP/M-operativsystemet — du kunde till och med installera ett kort på en Apple II för att låta den köra CP/M! — men mestadels fick du vad du fick när du köpte lådan. Apple II:or körde Apple-grejer, TRS-80:or körde TRS-80-grejer, Atari 400 körde Atari-grejer, Commodore PET:ar körde Commodore-grejer… det var allt. Men i början av 80-talet blev nästan hela datorindustrin utplånad, och anledningen var IBM PC. Inte för att IBM gjorde utplåningen själv, men det hade den effekten: Eftersom IBM PC hade skapats med standarddatorer för att få ut den snabbt, blev det relativt enkelt för vilket annat företag som helst att bygga motsvarigheter. Dess operativsystem ägdes faktiskt inte av IBM, utan skapades av ett nystartat mjukvaruföretag som hette Microsoft. Vad som hände härnäst förändrade hela datormarknaden: Dussintals företag började tillverka IBM PC-kompatibla datorer som körde MS-DOS från Microsoft. Den generiska Microsoft/Intel-PC:n föddes, och nästan varje annan konkurrent blev ruinerad. Atari och Commodore höll ut ett tag, men i början av 90-talet fanns det i stort sett bara två typer av persondatorer som någon seriöst skulle överväga att köpa: IBM PC-kompatibla som körde Microsoft-mjukvara, eller Mac. Det var allt. Resten av marknaden hade kapitulerat. Endast Apple höll ut. Och som någon som började skriva om Apple under den tiden kan jag säga att ingen förväntade sig att Apple skulle klara sig. Analytiker skrev antingen att Apple borde bli som de andra PC-tillverkarna och bara licensiera Microsoft Windows, eller att Apple borde bli som Microsoft och bara licensiera Mac OS till PC-tillverkare. Det var valen. Apple, till sin enorma kredit, förblev trogen mot sig själv.