Apples design av lyxbubbla ↦

Jag uppskattade detta eftertänksamma inlägg från Garrett Murray, som i sig är en länk till ett inlägg av Louie Mantia om Alan Dyes avsked från Apple: Jag tänker ibland på vad vi förlorade längs vägen när Apple jagade ultra-simplicity och lyx. Jony Ive tillbringade ett decennium med att långsamt ta bort alla spår av personlighet från varje produkt som Apple släppte. Apple gick från den ursprungliga genomskinliga plastestetiken av "Bondi blue" iMac G3 och Power Mac G3 "Blue & White" till den mer raffinerade och unika designen av iMac G4 till... en massa aluminiumrundade rektanglar i flera decennier. De jagade tunnhet, tog bort portar och förenklade allt till metall och glas utan någon differentiering. Som Mantia skrev: [Ive] och hans team designade fantastiska produkter under den första halvan av hans tid på Apple. Men när han blev rikare började han blanda ihop god smak med lyx. Jony beskrev ofta Apple-produkter med ord om hantverk, material och precision, allt sådant som tilltalar en lyxmarknad. Apple skiftade bort från att göra produkter "för oss andra" och började göra produkter som specifikt tilltalade rika människor. För att inte vara för subtil, men de började göra produkter som tilltalade dem själva. För sedan Steve Jobs dog, blev Apple, dess chefer och dess företagsanställda betydligt rikare. Det var inte bara Jony som fick ett intresse för lyx. Hela företaget gjorde det. Alla med ens lite makt i företaget började klä sig dyrare. De ser alla ut som om de skulle kunna gå rakt ut ur en modeannons. En del av Apples dragningskraft är "överkomlig lyx". Det finns ingen superlyxig iPhone för miljardärsklassen. Men det finns något med vad Murray och Mantia skriver som slår mig som helt rätt. I kölvattnet av Steve Jobs död, lyfte Apple Jony Ive till en position av total designauktoritet som ett sätt att signalera till den bredare världen att företaget skulle klara sig efter att ha förlorat sin medgrundare och ledare. Under den eran fanns det en genuin rädsla för att ett företag lett av en operationskille inte skulle kunna hålla magin vid liv. (Självklart är det en berättelse som nuvarande och tidigare Apple-designers har varit glada att driva sedan dess.) Ju mer jag tänker på det, desto mer har denna (helt rimliga!) taktiska beslut kommit att kännas som den ursprungliga synden i Tim Cooks era. En oinskränkt och upphöjd Ive skickade rätt budskap till världen, och Ive är verkligen en begåvad designer som byggde vackra saker. Men utan Steve Jobs för att hålla saker i schack, blev Apples designsinne mer insulärt, mer obskyrt, mer minimalt.