Vägen till Linux

Japp, här kommer den: ännu en “Jocke byter från Mac till Linux”-bloggpost. Det är inte första gången jag har gjort bytet från Mac till Linux på skrivbordet och mer än en gång har jag med stor fanfar meddelat att nu är det slut med Apple och det är Linux som gäller för hela slanten. Så vad är skillnaden den är gången? Jag har inte varit helt tyst runt de förändringar som Apple gjort med version 26 av sina olika plattformar, främst iOS och macOS. I avsnitt 460 av vår podd Björeman // Melin // Åhs uttryckte jag min frustration, kanske till och med ilska, över vad Apple gjort med främst iOS och WatchOS i version 26 av båda. I mina ögon har de förstört plattformen så till den milda grad att jag kan använda den längre. Efter inspelningen lyssnade jag på vad jag hade sagt och förvånades själv över hur upprörd jag var, och fortsatt är. Kanske är det så med de saker man verkligen bryr sig om: det är värt att bli förbannad när något tas i från en på det sätt som Apple i mina ögon nu gjort med sina operativsystem. “Either you care or you don’t” som Stanley Kubrick brukade säga. Samtidigt som de äntligen gjort något åt problemet med iPad, där hårdvaran alltid varit fenomenal men operativsystemet hållit produkten tillbaka från äkta produktivitet, så har de nu fördummat sina två största plattformar, macOS och iOS, till den milda grad att jag blivit irriterad över att använda dem. Det jag så länge jag kan minnas har varit ute efter är att få köra någon form av “Unix”: ett operativsystem med ett vettigt shell, bra stabilitet, ett grafiskt gränssnitt jag kan leva med och ett anständigt applikationsutbud. Det började i slutet på 80-talet eller början på 90-talet då jag med några vänner besökte en Unix-mässa i Älvsjö (på den tiden hade vi datamässor, kids…) och fick se NeXTSTEP för första gången. Något liksom klickade i mig efter det och jag minns hur jag satt i timmar med OS/2 Warp och försökte få det att se ut, och uppföra sig, som NeXTSTEP. Efter att i slutet på 90-talet och början på 2000-talet ha lekt med allt från OS/2 till BeOS, och några korta perioder också olika varianter av Linux med den ena varianten efter den andra av ett grafiskt gränssnitt, så upptäckte jag Mac OS X. Apples datorer hade fram tills det varit leksaker för mig. De byggde på PowerPC, de hade ett operativsystem som allt som oftast gjorde i byxan om man försökte göra två saker samtidigt, och datorerna var svindyra. Men sen hände något: de släppte Mac OS X. De släppte riktigt läckra och hyfsat kraftfulla datorer att köra Mac OS X på och jag var såld. Ingen snack - jag skulle ha en Mac. Mac OS X har bytt skepnader många gånger genom åren. De första fem-sex åren var utvecklingen som snabbast och för egen del reagerade jag egentligen inte nämnvärt över att en ny version av Mac OS X helt plötsligt kunde se ut som “borstad metall” överallt - jag var mest glad över att det här nya coola operativsystemet fick någon uppmärksamhet. Mac OS X blev OS X som blev macOS och i takt med att vi gick uppåt i versionsnummer blev förändringar under huven allt mer sällsynta (filsystemet APFS 🛎️ får väl ses som en av de sista riktigt stora förändringarna till det bättre), istället har Apple lagt rätt mycket jobb på att kopiera delar av gränssnittet från iOS och iPadOS, ofta med uselt resultat. Detta har sakta gått utför år efter år, men med macOS 26 har jag kommit till en gräns där jag inte längre kan, eller vill, fortsätta använda macOS. Med “liquid glass” har Apple slutligen förvandlat min Mac från en Unix-arbetsstation till ett TV-spel där yta är allt och huruvida man faktiskt ska sitta framför datorn timme efter timme och arbeta egentligen inte finns i deras sinnesvärld. Det ska se coolt ut. Punkt. För mig som har en inte helt optimal synstyrka är macOS 26 bitvis så svårt att använda så jag finner varken något nöje eller, kanske mest viktigt, någon möjlighet att kunna arbeta kreativt och effektivt. Med ett grafiskt gränssnitt som nu har så dålig kontrast mellan text och bakgrund, som har så mycket ovala hörn och grafiska effekter som i praktiken äter upp en markant del av min skärmyta, och där CPU-tid äts upp av att generera små animerade effekter (samma åsikt i den frågan kan också appliceras på iOS 26) samtidigt som Apples senaste operativsystem innehåller gott om buggar gör att jag undrar om Apple någonsin kommer släppa en ny stor version av sitt operativsystem som faktiskt är klart, det vill säga: som innehåller ett minimum av buggar och där lanseringen av ny hårdvara inte används som ursäkt för att släppa ännu en halvfärdig version av det viktigaste i en dator: mjukvaran som gör att den faktiskt fungerar. Visst, jag kan stanna på macOS 15 något år till men ganska snart så kommer uppdateringarna för det äldre operativsystemet bli färre och färre, applikationer jag använder kommer bli föråldrade eftersom nyare versioner kräver nyare operativsystem och buggar fixas inte i de äldre. Min fina Mac riskerar helt enkelt att bli en säkerhetsrisk. Jag jobbar inte så. För mig är det oerhört viktigt att den arbetsmiljö jag arbetar i inte stör mig, för då rubbas mitt arbetsflöde och jag tappar koncentrationen. Det är också något jag märkt när jag försökt skriva bloggtexter på den Mac som har macOS 26 installerat: det går inte. Jag blir en sämre skribent1, jag blir mindre kreativ och jag slutar hellre skriva än att uthärda. Det är på något underligt sätt enklare att byta plattform helt snarare än att försöka försonas med det som “förstörts”, ungefär som att det sällan är en bra ide att bli ihop med ett ex eller gå tillbaka till ett gammalt jobb igen. Jag har, vis av egna erfarenheter när det gäller plattformsbyten, bestämt mig för att “man ska aldrig säga aldrig”, men som macOS ser ut och som Apple beter sig nu så är det inte ett företag vars produkter jag kan, eller vill, använda. Det känns inte bra helt enkelt. “The long game” Jag har under många år jobbat långsiktigt och bitvis väldigt intensivt med att göra hela min teknikstack så “plattformsoberoende” som möjligt. Det kanske låter underligt, så låt mig förklara. Jag kör i praktiken allt på egna servrar nu. Och allt jag kör kan jag använda, oavsett om jag använder Linux, macOS, Windows2, iOS, Android. och så vidare. I värsta fall kan jag lösa allt med en webbläsare och då kan jag sätta mig med FreeBSD eller Haiku i en laptop och ändå kunna använda alla tjänster jag behöver i form av lösenordsrepo, kodrepo, RSS-flöden, e-post, chattfönster, och så vidare. Jag förstår absolut de som tycker det är oerhört bekvämt att kasta pengar på problemet och låta Google, Apple eller Microsoft hantera precis allt när det gäller bildlagring, backuper, e-post, och så vidare. Jag är som synes inte riktigt skapt så och har genom åren utvecklat ett minimalt tålamod när det gäller tjänsteleverantörer som inte levererar vad de lovar, eller som nästintill visar rumpan åt de som tycker att de borde få någon form av ersättning när samma tjänsteleverantör inte lever upp till sina åtaganden. “Jaha, du var utan e-post i tolv timmar? Taskigt…” jag använder inte sociala medier jag inte själv kan drifta servrar för och utöver IRC så är det få externa servrar jag använder dagligen (om man bortser från webbsajter och så vidare). Samtidigt har jag fortsatt minska antalet applikationer som enbart finns för exempelvis macOS och istället bytt ut dem mot lösningar som fungerar på flera plattformar. Ett exempel på det är Bitwarden som gör allt jag vill utan att jag blir inlåst i en plattform, till skillnad från Apples lösenordsapplikation som låser fast mig vid macOS, iOS eller iPadOS. Åter igen - det finns väldigt, väldigt många som är bekväma med att låta exempelvis Apple ta hand om den delen av deras liv. Jag är det inte. Från X till Y Först och främst: vilken Linuxdistribution skulle jag välja? Jag har ju testat många genom åren, och en som faktiskt gick bort relativt snabbt var Fedora som visserligen har mycket charm (så mycket charm en Linuxdistribution nu kan ha…) men det är alltid problem med Fedora. Det är alltid något som inte är helt färdigt, alltid något som kommer snart. Jag har inget tålamod för det. Jag testade en vanlig Ubuntu och gillade inte alls utseendet eller känslan, och jag testade ElementaryOS som visserligen är trevlig att titta på men skrapar man under ytan så spricker den vackra fasaden ganska snabbt. Det blev Ubuntu Budgie som valet föll på. Jag vet inte varför, men när jag hade installerat denna distro och börjat mecka med den så kände jag mig hemma direkt. Kanske var det att jag fick en dockningsstation som alltid syns, eller att jag kan lägga filer och ha ikoner på skrivbordet, jag vet inte. Men det kändes bekant och tryggt direkt. Safari blev den webbläsare jag gick över till när OmniWeb började tappa fart. Bortsett från de kortare avstickare jag gjort till Linux genom åren så har jag alltså använt Safari som webbläsare i drygt 20 år. Det ska mycket till för att man byter ut en sådan produkt så sakta men säkert har jag på min Mac börjat använda Firefox. När jag kände att tiden var mogen så exporterade jag ut all data från Safari, importerade samma data till Firefox och skaffade mig ett synkroniseringskonto hos Mozilla3 för att kunna hantera bokmärkessynkroniseringen på mellan flera datorer. Apple mail då? Kanske den mest hatade e-postklienten i Mac-världen men folk kör den ändå. Jag har alltid gillat den på något sätt, och just e-postklienter har varit en svår nöt att knäcka på Linux men när jag hittade e-postklienten Blix så kände jag rätt snabbt att detta kan jag nog leva med. En av de svåraste applikationerna att byta ut är också en av de enklaste: Byword. Jag har använt Byword sedan den släpptes för Mac OS X under hösten 2011, och en enkel, tydlig och stabil textredigerare med stöd för Markdown är inte helt enkel att hitta till Linux. Inte för att det saknas alternativ, men den jag fastnat för är Ghostwriter, även om den inte är helt perfekt. Jag är inte stormförtjust i typsnittet som används i förhandsvyn till höger, och jag är inte alls förtjust i hur mellanslag visas i redigeringsvyn (ett mellanslag ser ut som två i mina ögon), men den är tillräckligt bra för att jag ska kunna skriva exempelvis den här texten som är drygt 13000 tecken lång. I övrigt var det inte så fasligt mycket jag skulle sakna. iTerm2 är en gudabegåvad terminalklient på macOS som inte har någon motsvarighet på Linux, men jag kommer nära nog med Tilix. Bara att byta då? Nja - det är inte så enkelt. Kortkommandon, specialtecken och annat tar tid att hitta på ett “nytt” tangentbord och något så enkelt som att skriva i Markdown har visat sig vara en liten utmaning tills jag upptäckte var alla tecken fanns på tangentbordet. Frid och fröjd då? 28 processorkärnor och 64 gigabyte internminne måste ju räcka för de flesta kan man tycka. Jodå, även om Xeon-processorn som sitter i datorn jag i vintras byggde med delar från AliExpress är snart tio år gammal så kan den leverera ganska gott om prestanda där det behövs. Värre är det med mitt grafikkort, ett GTX 780 från Nvidia, som verkligen inte tycker livet är så värst skönt i 4K upplösning. Ett bättre grafikkort behövs således och här kommer väl en del av charmen med Linux in i bilden: jag behöver ett bättre grafikkort, eller mer internminne, eller utökad lagring så då installerar jag bara det. Jag har ögonen på ett GeForce RTX 3050-kort som borde ge lite bättre prestanda och responstid, även om jag hellre köper ett ATI AMD-grafikkort istället. Så med det sagt: Framåt marsch! Jag har massor med bloggtexter att skriva, saker att mecka med och det ska bli kul att se var den här resan tar mig. Förhoppningsvis tycker du jag är en OK skribent eftersom du läser denna blogg… ↩︎ Nej, det blir inget Windows 11 i det här hemmet. Icke. ↩︎ Givetvis ska jag på sikt installera en egen synkroniseringsserver för detta. När jag har tid… ↩︎