Reflektioner från WWDC 2026: En personlig resa genom förändringarna

Det är min sista dag på Apple Park för min sjunde fysiska WWDC, och medan jag väntar på min sista briefing precis utanför Steve Jobs-teatern – alltid så magnifik i sin polering, och ändå alltid så märkligt lugn plats – återkommer jag ständigt till en tanke som har cirkulerat i mitt huvud och ber om uppmärksamhet. Jag har aldrig känt mig så "mellan" faser i min karriär. Fysiskt i detta ögonblick, förstås, eftersom jag bokstavligen sitter på en också-polished träbänk med utsikt över en sida av ringen, och ser grupper av människor klättra uppför kullen till teatern och andra lämna. Men mer mentalt, i den mån jag inte minns en annan WWDC som har fått mig att känna mig så medveten om hur mycket saker förändras omkring mig. Vid min första WWDC i San Francisco 2016 kände jag inte att jag hörde dit. Jag var en 28-årig bloggare från Italien och på något sätt hade jag tagit mig till det viktigaste evenemanget om den mjukvara jag älskade att skriva om. Det var obekvämt: vad gjorde jag ens där, tog anteckningar på en iPad medan folk från The New York Times eller Wall Street Journal förberedde artiklar som miljoner människor skulle läsa? Men jag brydde mig inte. Jag var mitt i förändring; obehaget drev mig. 10 år senare, som en nästan 38-årig bloggare från Italien som undrar hur exakt Apple lyckades dölja högtalare som spelade musik i buskarna utanför Steve Jobs-teatern, ser jag på innehållsskaparna som möjligtvis upplever sin första WWDC och inser: hur är jag fortfarande här, och fortfarande tar anteckningar på en iPad, medan dessa yngre personer filmar videor som miljoner människor kommer att titta på? Jag är återigen mellan förändringar, men jag bryr mig inte. Utmaningen ger mig fortfarande energi. Jag är mer bekväm nu, men – mirakulöst – känner jag mig inte cynisk eller trött. Vissa människor gillar den typen av attityd; jag har alltid föredragit att lägga ner arbetet för att vara kritisk och entusiastisk över de saker jag gillar. I en värld av klagomål är optimism en färdighet. Musiken kommer fortfarande mystiskt från någonstans runt buskarna. Min vän Myke går ut från teatern och säger att jag kommer att älska sessionen nere om AI på Mac. "Vem skulle ha trott att jag skulle vara intresserad av det någon gång", tänker jag för mig själv. Första gången jag märkte denna nyfunna känsla av att vara "mellan" epoker i min relation med Apple tidigare denna vecka involverade två stolar. Det är ungefär 15 minuter efter keynote, och John och jag går till en struktur intill Apple Park – Developer Center där Craig Federighi kommer att dela fler detaljer om den just tillkännagivna Siri AI och dess tekniska arkitektur. Min hjärna bearbetar fortfarande allt, och frågorna strömmar in. Hur hanterar iOS 27 splittringen mellan enhetsmodeller och molnbaserade modeller? I vilken utsträckning hjälpte Google till med molnmodellerna? Fungerar den nya Siri AI faktiskt i praktiken? Det är en rask promenad, och på något sätt hamnar vi i andra raden av lokalen, precis i mitten. Fler människor börjar komma in.