Den här maskinen förändrade mitt liv

Mac Plus. (Foto: Felix Winkelnkemper) Låt mig berätta hur Mac förändrade mitt liv. År 1988 fick min gymnasielärare, som också var chef för konstavdelningen, en Mac Plus. Det var den enda i skolan, eftersom datorsalen var full av BBC Micros. Faktum är att, som han sa, det var en av de enda Mac-datorerna som ägdes av en skola i England. Den förvarades i ett låst kontorsrum, avskilt från hans klassrum. Jag älskade att spela datorspel, och precis som alla barn hade jag lekt med att skriva in BASIC-program från tidningar. Men när jag avvek från de enkla kommandona – LOAD, SAVE, PRINT, GOTO – var jag helt lost. Jag har aldrig kunnat förstå mig på DOS-liknande kommandoradsgränssnitt, för att inte tala om programmeringsspråk. De ger mig ingen mening, jag är helt förvirrad. (Jag har ibland undrat om det beror på att jag alltid har sett datorer som ett verktyg, ett sätt att göra något, snarare än en aktivitet att syssla med.) Så jag vet inte varför min lärare visade upp den där Macen för mig, av alla människor. Men jag blev helt mållös av det visuella gränssnittet och den påtagliga känslan av dess rumsliga permanensmodell. 'Den här ikonen här är din fil. Det här fönstret representerar utrymmet inne i en mapp. Om du flyttar filen till mappen kommer den fortfarande att finnas där, på samma visuellt definierade plats, när du kollar in igen senare.' Jag vet att det låter som den enklaste, mest uppenbara saken nu, men på 1980-talet var det verkligen inte så. Avgörande nog, till skillnad från en kommandorad, gav det mening för mig. Så jag var såld på gränssnittet. Men det som verkligen blåste mitt sinne var programmen du kunde köra på den här grejen. MacPaint. MacWrite. PageMaker. Och typsnitten! 12 olika typsnitt som du kunde placera var som helst, ändra storlek på, göra (några av) dem fetstilta eller kursiva… återigen, det här är enkelt och uppenbart nu, men inte då. Av någon anledning tror jag inte att några andra elever verkligen fastnade för den där Macen. Men jag blev fast, och tillbringade mycket tid i det trånga kontorsrummet. Jag fortsatte att använda Mac Plus lilla mono bitmap-skärm, ynkliga RAM och enda floppy-enhet för att designa och sätta ihop två skolmagasin, en utgåva av sjätte klassens 'zine, och flera domarpamfletter för de årliga musik- och dramafestivalerna – plus en massa, eh, extrakurrikulära saker för min vanliga RPG-spelgrupp: karaktärsblad, stridslösningstabeller, utrustningslistor… Det ironiska är att ingen någonsin sa till mig att det jag gjorde med den här Macen kunde vara en karriär. Min praktik på den lokala tidningen hade visat mig att 'layout' var något som gjordes av kedjerökande män som använde bromider, ko-gummi och rubylith – inte datorer. Tanken på det! Så efter att jag misslyckades med mina A-nivåer (för mycket festande, för att inte tala om att jag lekte med den där Macen), var jag lite vilsen och tog det första kontorsjobbet jag såg som lät vagt intressant: att sälja kontorsmaterial. Jag var en okej kontorsdrönare, men min kreativa ådra var uppenbar för alla. Min fritid på den tiden dominerades av spel, musik och konst.