Apple Music vann – men Spotify kunde åtminstone glömma

Det börjar alltid oskyldigt. Ett infall. En låt från förr. Eller, som i mitt fall, musik som inte ens är till för mig. Jag är tränare för en barngymnastikgrupp och behöver ibland spela exakt den sorts peppig, studsande träningsmusik som får sex-sjuåringar att vilja hoppa mera. Det är en arbetsuppgift. Inte en livsstil. Tre minuter senare är skadan ändå skedd. Apple Music lutar sig tillbaka och bestämmer att detta, tydligen, är hela min personlighet nu. Mina rekommendationer fylls av samma samma barnvänliga energi – låtar jag absolut inte vill möta igen när lyssnar själv. Jag läste nyligen en krönika av Wesley Hilliard om hur en enda låt kan sabotera hela ens Apple Musics algoritm. Jag kände igen mig direkt. Det handlar inte om att systemet ibland gissar fel – det gör alla algoritmer – utan om hur orimligt stort genomslag ett enda undantag kan få. Plötsligt är mina personliga spellistor infiltrerade av musik jag valt av plikt, inte av lust. Algoritmen verkar oförmögen att skilja mellan tillfälligt behov och faktisk smak. Som om varje låt är ett bekännande, varje klick en sanning om vem jag är. Det märkliga är inte att algoritmer gissar fel ibland. Det märkliga är hur lite möjlighet jag har att säga emot. Jag kan använda musik professionellt, pedagogiskt, ironiskt eller av ren nyfikenhet – utan att vilja bli definierad av den. Apple Music saknar språk för sammanhang (även om det finns vissa omständiga vägar runt det här problemet). Vi behöver något mer aggressivt än “Föreslå färre”.Ida Blix Jag saknar inte Spotify alls. Förutom en enda detalj: möjligheten att säga att just den här låten inte ska räknas. Att glömma bort den, ignorera den, låta den passera utan spår. Inte radera den ur världen – bara ur algoritmens minne. Här känns varje lyssning i stället som ett bindande kontrakt. Ett evigt avtal där barnens favoritträningsmusik förföljer mig långt efter att gymnastikpasset är slut. Det är egentligen en liten sak. Men den säger något större om hur teknik ofta möter människor: med hög självsäkerhet och låg lyhördhet. Mellan data och förståelse finns ett glapp där nyanser, roller och tillfälligheter försvinner. Jag önskar mig inget avancerat. Bara en knapp. “Det här var jobb.” Eller: “Räkna inte med den här.” En påminnelse om att smak inte alltid är konsekvent – och att en enda låt inte borde få definiera vem jag är.