Inledning
Apple är giganter inom både telefoner och datorer för personligt och professionellt bruk, och med förmånen att kontrollera både operativsystem och hårdvara prisas ofta företagets produkter för en välpolerad upplevelse. Som teknik- och hårdvaruentusiast med ett gott öga till att kunna anpassa och uppgradera med tiden, har undertecknad därför hållit sig i Windows-lägret när det kommer till datorer.
Med tiden har dock en nyfikenhet för “den andra sidan” vuxit fram, varför en rimlig instegsmodell av en Mac-dator varit en stående post på inköpslistan. Ställt mot Windows-datorer har de senaste åren av enklare Mac-system inte lockat med plånboksvänlighet, i alla fall inte när hårdvaran på papperet ställs mot sådant utanför Apple-sfären. Under väntetiden har däremot lockande uppgraderingar av lagringsutrymme och minne gjorts, samtidigt som Apple stängt alla dörrar till uppgraderingar.
Under försommaren utannonserades det sista hänglåset till den redan välreglade porten för Mac-familjen, nämligen att Apple ersätter Intel-processorer med egna varianter – precis som i sina telefoner och surfplattor. Under en tvåårsperiod ska Intel fasas ut från alla segment och Apple kan då åtnjuta fullständig kontroll. I november rullade de första enheterna ut och undertecknad slog till direkt, när nyfikenheten på den färska tekniken lades till i vågskålen.
Sedan lanseringen i mitten av november har grundversionen Macbook Air varit min primära bärbara dator för jobb, underhållning och studier. Det är nu dags att sammanfatta tankarna efter långtidstestet, med hjälp av några syntetiska och standardiserade tester, såväl som subjektiva intryck.
